November naglar 2016

Tisdags kom artikeln, ta ställning

Artikeln kom och jag vågade inte läsa den på en gång.

Ville inte det skulle bli nån gråtartikel mer att folk ska ta en ställning även om det kan vara ner, så har man iaf gjort en ställning.

 

Läste artikeln och den var helt klart godkänd från min sida.

 

Var nog mer känslig med dom nära mig, även om man såg och vet så tror jag att få man se lite på papper så kommer nog en massa känslor komma fram.

 

Som sagt snälla ta bara ställning!!!

 

Har faktiskt några i min närhet som inte vill dona och det är helt okej för mig.

Tråkigt men det är deras val och man måste respektera det.

Jag tror nog ni alla ve vars jag står :p

 

Naglar

Blandad bilder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lång tid har gått och jag har inte funnit lugn och tid för att skriva.

Tiden bara springer iväg, sommaren var toppen oh nu är hösten här.
Börjar bli mörkt nu om kvällana och en massa ljus tända =) Myfaktor!!!!

I veckan nu är det Donationsveckan och klart man börjar tänka på allt som man gått igenom.
Fick en förfrågning om en intervju , om donation m.m
Blev gjorde idag och redan imorgon skulle det komma ut.

Har inte varit så mycket på dialysen, man hinner som inte men jag träffar några lite då och då.

Var förbi på 8tr och besökten en vän när hen skulle bli stucken, så blev jag typ lite rädd. Tänk att man själv gjorde det och , jag förstår att mina vänner inte ville se, för jag ville knappt se. Men väldigt nyttigt.
Man fick lite ågren men det sa nog höra till.

Är fortfarande mycket på sjukhuset och väntar på att foten ska bli gjorde och sen for vi se hur livet kommer vara.


Sensommaren/hösten har det blivit mycket film och serier men det hör ju till ;)

Var såg Ane Brun för nån/några veckor sen och fy fan vad hon är grym live, får ni chansen så se henne!!!!

Matten är igång igen och det är tungt men på något sätt ska jag fixa det.

Blir fortfarande slut och trött att göra "för" mycket och så far mitt blodtryck upp och ner men jag försöker bita ihop och göra så gott jag kan.

Kanske lite ego att jag sätter mig själv först men jag har lärt mig efter alla dessa år att lyssna på kroppen och vad som är bäst för mig.

Gabbes födelsedags prisent är nästan klar och snart är Jennies också det (tummen upp)
Det tar lite tid och spara pengar men vill man så går det på något vis!!!
Och man blir inte rik på att vara sjukskriven =p

Ses!

Lite bilder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Massa prover, ny medicin, sluta med vissa ett tag .m.

Sommar verkar inte riktigt komma än, mest regn tycker jag.

Ingen op imorgon eller prov som tänk, det prover ser mycket bättre ut, skönt.

Har dom finaste vännerna man kan tänka sig =) <3 p="">
 

Sommarvärme =) 

inställd op

blev tyvärr ingen op idag, men det är nya tag imorgon.

Hade kommit något mer akut, så det känns bra, mitt känns inte så viktigt.

Liten op imorgon

hej hopp
imorgon ska jag få ta bort fisteln i armen ( den man sticker i , när man har dialys)
Blir sövd och  är nervös, många tankar som kommer tillbax men det blir bra =)

naglar juni-16

=)

4Maj-2015-4Maj-2016

1-år igår.....

sedan jag fick samtalet och blev transplaterad =)

Tiden har bara sprungit iväg.
Och så igår kom några nära och kära över på fika, mycket känslor men var som ett barn på julafton också.

Evigt tacksam och har dom bästa finaste vännerna <3 p="">
 

 

Gult är INTE fult

En dröm blev verkligehet , efter 14 ;) ren lycka!

För 14 år sedan satt jag , Gabbe och  pratde om Chris Cornell och sa då att kommer han till Sverige då SKA vi dit.
Vi trodde då att detta kommer ju aldrig ske och det får bli en dröm, helt enkelt.

Men så kom nyheten och biljetter släpptes och blev slutsålda, besvikelsen och deppen kom för oss båda.
Men så kom jag på en sak och hade inte sett på deras hemsida om rullstolsplats, eftersom jag behöver den ibland.
Väntade med spänning att få svar och sa inget till Gabbe, tänkte lika bra att inte säga något om det inte fanns nån chans.

Fick svar ganska fort och hade 2 biljetter ;)
Eftersom Gabbe jobbade kunde jag inte ringa så jag smsade något likanda, sugen på att fara på Chris?
Hon ringde upp så snabbt , hon hade slutat och var nog rätt paff, jag hade fixat och våran dröm skulle bli verklighet.
Grattis på födelsedagen sa jag bara ;)

Kan ju bara säga att under ca 2 timmar av konseten så kunde knappt andas.
Var ren och skär njutning och dom som inte var där eller har sett han live, GÖR DET!!!!!
Vi sa även då, om han kommer till Sverige igen då FAR vi hahahhahah

Fick även under konserten känna att jag levde  och fick uppleva detta, härlig känsla, dock svår att förklara. Kanske mer frihetskänsla.......eller vad vet jag!

Hela stockholmresan var underbar mycket skratt och viss jag avr helt slut när jag kom hem men det var det så värt!!!!!!

Även tusen tack till Gabbe som fick dra runt mig, vilken hjälte, en stor guld stjärna till dig  <3 p="">
Ett minne för livet!

En sak......

som händer under min dialystid var att en patient började frysa ut mig eller vet inte riktigt vad jag ska kalla det.......slutade heja, prata oh ens titta på en.
Hen som jag vill kalla denna människa var ju lite känd för att göra så.

Jag har alltid hejat på varje patient eller "mina vänner" där, ha en bra stäming gör det så mycket lättare när man kallar gropen (dialysen)  för helvetet!

Iaf jag hade tröstat denna hen flera gånger , peppad m.m men när jag fick reda på vad hen sagt, så kunde jag knappt titta på hen.
Jag hejade fortfarande ibland.

Anledningen för att hen blev elak var att hen tyckte jag tog förmycket uppmärksamhet från personalen och det var när jag hade bett om hjälp att komma igång med träningen , maten ( fick extra mackor tex när jag ville , för att kunna gå upp i vikt) och så kom kuratorn förbi nån gång och ville kolla hur allt gick.
Visst hade väl "besök" kanske 2-3 gånger i veckan men vad skulle det störa hen, tänkte jag, alla andra stöttade mig och peppade mig så gott dom kunde och orkade.
Besöken var kanske inte ens 15min.
När denna person hade sagt att hen inte kunde vara glad för min skull, när jag äntligen blev tranplaterad, var droppen.

Blir bara så förbannad.
Hen har familj, barn och barnbarn ( mycket äldre än mig)
En partner som gör allt för hen och hade nån att ta med när hens tid för operation kom.
Jag var ensam, nä inte helt ensam för jag hade vänner och familj men jag tror nog ni förstår.
Bara för att man inte skriker ut det, så kämpade jag min egna kamp själv.

Denna kamp gjorde mig stakare och det är jag glad för.


En annan sak som var ganska konstig, var att man var 32 år och hade planerat sin egna beraving.
Att ha papperna i handen, är en konstig känsla.
Lite annolunda men jag hade inga garantier om jag ens skulle överleva.
Jag tror jag försökte att tala om för mina vänner , att jag kanske inte kommer klara mig ( minns inte vilka jag sa det till)
Men jag hoppas att så här i efterhand att dom förstod mig, när jag sa det.

Visst jag hade folk som erbjöd sig att åka med mig ner till Göteborg ( där operationen är) men dt var svårt.
Lämna allt, familjen, jobb och allt,  även vara frisk med barn på dagis, skola  m.m
Eftersom jag inte ens visst när det skulle hända, så jag åkte själv.
Kändes som det rätta.
Det var dö eller överleva som gällde, även där.

Hade/har en vän Peder som bor i Göteborg och han var hos mig så ofta han kunde och det känndes bra sen när jag började piggna till.
Systeryster kom också med Madde, det var bra och skönt att få se dom, var ett bra tag sen (vi ses inte så ofta)

Blev lite mer än väntat men som sagt jag skriver detta för min skull, så jag ska kunna gå tillbacka och läsa, minnas m.m

Fick denna när jag fyllde 33 =)

Man hört om det och läst om det......

Dödsångest!

Jag har hört folk berätta om det oh läst en del om det , när det kommit upp i tidningar eller media.
Men att själv fått uppleva det är en helt annan sak.
Det är värre än vad man tror.
Har fått uppleva det några gånger oh fy fan, HEMSKT!!!!!!

Dagar när man var så yr att man knappt orkade hålla upp huvodet och kroppen inte alls var med.
Dagar när man var "ledig" från dialysen oh kom knappt ut ur sängen, man sov hela dagen.
När man knappt orkade prata utan ett sms till mor och bad henne bara komma över, bara för att man ville ha nån i lägenheten.

Harry var alltid nära, kollade även till om jag andades.
Glad han fanns där.
Kände direkt när jag kom hem , hur jag mådde <3 p="">
Lite av det som man tänkt på.........

 

Harry love

Vad hade jag gjort utan dig!



Tiden springer och jag försöker hänga med.....

Tiden bara springer och det har gått 11 månader sen jag opererade mig.
Känns helt galet och det känns nästan som igår man fick samtalet.

Livet går upp och ner man kan säga.
Ibland är man mer känslig och tänker på att man varit med om, och hur livet var då.
Den där "bubblan" man levde i som ,man nu har förstått på riktigt var rena rama överlevnaden!!!
Alla känslor som fanns men som försvann på något sätt.
Menar inte att jag är känslokall men jag kunde inte känna för mycket känslor för jag visste att då skulle jag aldrig sluta gråta, kanske även bli bitter som jag lovat mig själv att inte bli.

På mina 3,5 år på dialysen tror jag att jag bröt ihop 3-4 gånger , hade ett stort utbrott.
 Jag gråter inte ofta men visst hemma var det fler gånger man bröt ihop eller så sov man för man hade ingen energi, var för yr, för mycket väska i sig så man mådde illa och spydde ofta, eller bara inte orkade med den "vanliga" livet.
Försökte så gott jag kunde ställa upp för familj och vänner så gott jag kunde, fick planera om man skulle träffa vänner så man hade sovit så man orkade.
Dialysen tog mycket ork och energi, så oftast behövde jag sova några timmar för att kunna vara social och orka hänga med i samtal m.m
Jag fick även avboka flera gånger, som kändes jätte jobbigt och gav mig ångest men när min kropp sa nej, så gick det bara inte.

Mycket skuldkänslor hade man också, att man missade en massa.
För mig var det också viktigt att få veta hur mina vänner hade det och hur livet "utan för bubblan" var för då kände jag att jag inte missade så mycket och var med på ett litet hörn =)
Mina dagar såg som lika ut, för samma dag så nästan lika ut och jag träffade som samma personer.
Jag pratade om saker om folk frågade men vissa saker kan som inte vänner eller familj förstå riktigt. Inget illa menat mot dom men tex inte kunna kissa,som jag blev som besatt i (svårt att förklara) eller dricka så mycket du ville, att vara som en alkis under vattenkranen för att man ville bara ha vatten/ något kallt.
Blev besatt i is också.

Är så otroligt tacksam för mina vänner som orkade med mig, vet inte vad jag gjort utan er.
Ni alla och min familj ska ha en stor guld stjärna.
Kan inte tack nog för vad ni gjort för mig.
I ur och skur tills döden skiller oss åt!

Tappat vänner också, tråkigt men jag hade nog inte all den ork som man ska ha och jag tror även vissa var lite rädda, men det är bara vad jag tror.

Iaf jag mår bra och medicinerna verkar funka, har bra värden, säger iaf läkarna haha

Kan känns nu i efterhand att man förstår att kroppen tar skada i dialysen, jag är fortfarnade trött men inte lika trött som förr.
Och skallen är inte rikigt med när man har haft fult upp.

Har iaf gått upp i vikt och kanske ser lite mer normal ut.
Ser så pigg ut som folk säger.


Har läst lite sms från när jag jag låg i Göteborg, minns dom inte så tur mamma hade lite kontakt med vänner och så.
Märkte jag var rätt off och inte hade nån ork
.
Funderat också på mitt blogg namn "insulina" och kan inte riktigt ta bort det för diabetesen är en del och var en del av mig.
Så därför får det vara kvar och sen vet man ju aldrig om jag får tillbaka den heller.

Ville bara skriva av mig lite, kommer säkert mera nån annan dag.