En sak......

som händer under min dialystid var att en patient började frysa ut mig eller vet inte riktigt vad jag ska kalla det.......slutade heja, prata oh ens titta på en.
Hen som jag vill kalla denna människa var ju lite känd för att göra så.

Jag har alltid hejat på varje patient eller "mina vänner" där, ha en bra stäming gör det så mycket lättare när man kallar gropen (dialysen)  för helvetet!

Iaf jag hade tröstat denna hen flera gånger , peppad m.m men när jag fick reda på vad hen sagt, så kunde jag knappt titta på hen.
Jag hejade fortfarande ibland.

Anledningen för att hen blev elak var att hen tyckte jag tog förmycket uppmärksamhet från personalen och det var när jag hade bett om hjälp att komma igång med träningen , maten ( fick extra mackor tex när jag ville , för att kunna gå upp i vikt) och så kom kuratorn förbi nån gång och ville kolla hur allt gick.
Visst hade väl "besök" kanske 2-3 gånger i veckan men vad skulle det störa hen, tänkte jag, alla andra stöttade mig och peppade mig så gott dom kunde och orkade.
Besöken var kanske inte ens 15min.
När denna person hade sagt att hen inte kunde vara glad för min skull, när jag äntligen blev tranplaterad, var droppen.

Blir bara så förbannad.
Hen har familj, barn och barnbarn ( mycket äldre än mig)
En partner som gör allt för hen och hade nån att ta med när hens tid för operation kom.
Jag var ensam, nä inte helt ensam för jag hade vänner och familj men jag tror nog ni förstår.
Bara för att man inte skriker ut det, så kämpade jag min egna kamp själv.

Denna kamp gjorde mig stakare och det är jag glad för.


En annan sak som var ganska konstig, var att man var 32 år och hade planerat sin egna beraving.
Att ha papperna i handen, är en konstig känsla.
Lite annolunda men jag hade inga garantier om jag ens skulle överleva.
Jag tror jag försökte att tala om för mina vänner , att jag kanske inte kommer klara mig ( minns inte vilka jag sa det till)
Men jag hoppas att så här i efterhand att dom förstod mig, när jag sa det.

Visst jag hade folk som erbjöd sig att åka med mig ner till Göteborg ( där operationen är) men dt var svårt.
Lämna allt, familjen, jobb och allt,  även vara frisk med barn på dagis, skola  m.m
Eftersom jag inte ens visst när det skulle hända, så jag åkte själv.
Kändes som det rätta.
Det var dö eller överleva som gällde, även där.

Hade/har en vän Peder som bor i Göteborg och han var hos mig så ofta han kunde och det känndes bra sen när jag började piggna till.
Systeryster kom också med Madde, det var bra och skönt att få se dom, var ett bra tag sen (vi ses inte så ofta)

Blev lite mer än väntat men som sagt jag skriver detta för min skull, så jag ska kunna gå tillbacka och läsa, minnas m.m