Tiden springer och jag försöker hänga med.....

Tiden bara springer och det har gått 11 månader sen jag opererade mig.
Känns helt galet och det känns nästan som igår man fick samtalet.

Livet går upp och ner man kan säga.
Ibland är man mer känslig och tänker på att man varit med om, och hur livet var då.
Den där "bubblan" man levde i som ,man nu har förstått på riktigt var rena rama överlevnaden!!!
Alla känslor som fanns men som försvann på något sätt.
Menar inte att jag är känslokall men jag kunde inte känna för mycket känslor för jag visste att då skulle jag aldrig sluta gråta, kanske även bli bitter som jag lovat mig själv att inte bli.

På mina 3,5 år på dialysen tror jag att jag bröt ihop 3-4 gånger , hade ett stort utbrott.
 Jag gråter inte ofta men visst hemma var det fler gånger man bröt ihop eller så sov man för man hade ingen energi, var för yr, för mycket väska i sig så man mådde illa och spydde ofta, eller bara inte orkade med den "vanliga" livet.
Försökte så gott jag kunde ställa upp för familj och vänner så gott jag kunde, fick planera om man skulle träffa vänner så man hade sovit så man orkade.
Dialysen tog mycket ork och energi, så oftast behövde jag sova några timmar för att kunna vara social och orka hänga med i samtal m.m
Jag fick även avboka flera gånger, som kändes jätte jobbigt och gav mig ångest men när min kropp sa nej, så gick det bara inte.

Mycket skuldkänslor hade man också, att man missade en massa.
För mig var det också viktigt att få veta hur mina vänner hade det och hur livet "utan för bubblan" var för då kände jag att jag inte missade så mycket och var med på ett litet hörn =)
Mina dagar såg som lika ut, för samma dag så nästan lika ut och jag träffade som samma personer.
Jag pratade om saker om folk frågade men vissa saker kan som inte vänner eller familj förstå riktigt. Inget illa menat mot dom men tex inte kunna kissa,som jag blev som besatt i (svårt att förklara) eller dricka så mycket du ville, att vara som en alkis under vattenkranen för att man ville bara ha vatten/ något kallt.
Blev besatt i is också.

Är så otroligt tacksam för mina vänner som orkade med mig, vet inte vad jag gjort utan er.
Ni alla och min familj ska ha en stor guld stjärna.
Kan inte tack nog för vad ni gjort för mig.
I ur och skur tills döden skiller oss åt!

Tappat vänner också, tråkigt men jag hade nog inte all den ork som man ska ha och jag tror även vissa var lite rädda, men det är bara vad jag tror.

Iaf jag mår bra och medicinerna verkar funka, har bra värden, säger iaf läkarna haha

Kan känns nu i efterhand att man förstår att kroppen tar skada i dialysen, jag är fortfarnade trött men inte lika trött som förr.
Och skallen är inte rikigt med när man har haft fult upp.

Har iaf gått upp i vikt och kanske ser lite mer normal ut.
Ser så pigg ut som folk säger.


Har läst lite sms från när jag jag låg i Göteborg, minns dom inte så tur mamma hade lite kontakt med vänner och så.
Märkte jag var rätt off och inte hade nån ork
.
Funderat också på mitt blogg namn "insulina" och kan inte riktigt ta bort det för diabetesen är en del och var en del av mig.
Så därför får det vara kvar och sen vet man ju aldrig om jag får tillbaka den heller.

Ville bara skriva av mig lite, kommer säkert mera nån annan dag.